Så var även balen över, en mycket fin kväll blev det. Mycket bättre än jag väntat mig. Alla var så underbart vackra och glada. Vi var på konserthuset och blev serverade god mat. Vi dansade vals, jag med min finis till baldejt Viktor. Sedan öppnade de på nedervåningen där det blev som en grace-kväll. Helt fantastiskt var det. Kommer sakna alla er så hemskt mycket, mina älskade vänner.

Snart. Snart sitter studentmössan placerad på mitt huvud när jag och mina klasskompisar springer ut. Ut i framtiden. Ut från platsen jag spenderat nästan all min tid under tre år. Kan inte låta bli att låta nostalgisk. Det har varit tre bra år, tre år där jag har fått utvecklas till att bli den bästa versionen av mig själv, utvecklat min kunskap, fått ta del av mina lärares kunskap. Lärt mig mer om världen och om mig själv. Om några få dagar står vi där allihop, hoppar och hoppas. Hoppar; för att på något sätt uttrycka vår lycka. Hoppas; att detta kommer leda till något bra, att det inte blir allt för skrämmande. För visst skrämmer framtiden oss lite granna? I alla fall mig.

Om några få dagar vaknar jag upp, min skoltid är slut och tiden ligger framför mig. Tid att fylla med lycka, med vänner och med kärlek.

Snart. Snart sitter studentmössan placerad på mitt huvud när jag och mina klasskompisar springer ut.

Har tänkt en del den senaste tiden på varför jag inte tar chanser när de kommer förbi, jag är väldigt tveksam för i princip allt. Jag är trött på att vara osäker på det sättet, egentligen borde jag fortsätta på samma motto som vi gjorde när vi var i Turkiet, "Why not?", när någon frågade oss om vi ville äta någonstans/gå till deras bar/åka piratbåt/whatever så sa vi bara why not?! och följde med. När jag väl tar mod till mig så ångrar jag mig oftast inte utan det känns bara helt underbart. ♥
 

♥ På den senaste tiden har jag tänkt mycket på allt som står runt hörnet och väntar på mig, samt att jag är väldigt lycklig över vad jag har just nu. Jag menar, jag har så underbara och fina vänner (kan inte tänka mig bättre!), familj och släktingar som alltid finns där och bryr sig om en, bal och student ligger och väntar på att få inträffa och det är inte länge kvar nu. Vad mer kan man egentligen önska? ♥

Detta sista året på gymnasiet börjar bli mer och mer verkligt, jag har beställt studentmössa och balklänning redan. Samtidigt som jag ser fram emot det så ligger vetskapen och gnager i bakhuvudet om att det snart är slut och tre år har gått så fort att jag inte riktigt hunnit med. Snart står jag där med min klass som är så uppklädda och fina, i min balklänning som är det finaste plagg jag sett, med Viktor som baldejt och massa glädje runt omkring mig.

Snart springer jag ut från skolan jag tillbringat så mycket tid i, där jag träffat nya fina fina vänner. Skriker och sjunger med mina kompisar som man kommit nå nära dessa år. Det är soligt och varmt och vi ser alla fram emot festligheterna som väntar när kvällen kommer.

Jag har aldrig varit lyckligare än när de presenterade Markus Krunegård som hemlig gäst på Tyrolen.

Det var kallt och jag frös lite om händerna, jag väntade på att det skulle bli Billie the vision and the dancers tur att spela, så stod jag framför en scen och tittade lite på folket runt omkring mig. Inte så många ändå, undra vart alla är. Jaha, de ska presentera en hemlig gäst nu? Haha, det kommer vara någon jag aldig hört talas om och vi alla i publiken kommer sakta sluta lyssna och komma på oss själva att tänka på annat. Någon från forna the Ark är på scenen och babblar, jag tittar på honom och riktar min uppmärksamhet helt till honom när han ska presentera vem det nu är som ska komma upp på scen här näst. (Mest för att bekräfta för mig själv att jag haft rätt) Men hela min värld krossas och jag går i sönder när han säger "Markus Krunegård - välkommen ut!", jag lyckas ta mig längst fram och mina kinder är redan genomvåta av salta tårar som ljudlöst forsar från mina ögon oavbrutet. Jag blir så chockad av denna plötsliga lycka och livsglädje att jag skakar och andas osammanhängande.

Hela jag blir skev, Markus plockar upp bitarna av mig själv som ligger överallt och sätter allt varsamt på plats igen, och allt som betyder något är just detta ögonblick, och det får aldrig ta slut. Markus kastar ut ett plektrum och jag fångar det, JAG FÅNGAR DET, jag som inte ens kan fånga en boll på gympalektionerna. jag kommer på mig själv med att krampaktigt hålla i plektrumet så hårt att min knoge gör ont (det hade varit så typiskt mig om jag tappade det nu). Markus sjunger fel och blir lite generad, tappar orden och spelar fel. Allt är så perfekt och jag har aldrig älskat livet och slumpen så mycket som nu. Mitt i min hysteri och panik inser jag att det står medelålders kvinnor och tittar och ler åt mig, äsch de förstår ingenting av detta; MARKUS fucking KRUNEGÅRD kom hit, hit där jag nästan bor. En helt ny låt spelas och jag står stum och förlamad och bara tar det till mig.

Markus spelar sista låten som är Stjärnfall. Min låt. Det jag innan trodde var livet tynar bort och ersätts av detta och jag vet varför jag lever. Jag lever för detta, det är detta som jag finns till för, min mening med livet finns i texten i Markus sista låt för ikväll.

Han tackar för sig och går av scenen. Jag kan inte samla mig utan brister ut i tokgråt i vetskapen om vad jag nyss varit med om. Jag tänker att bättre än så här kommer inte livet bli för mig.

Efter ett tag sitter jag och mitt sällskap för kvällen (som ironiskt nog också heter Markus) inne i baren som jag lyckats ta mig in i. Jag dricker en cider för femtio kronor och kan fortfarande inte förstå att jag har fått se den finaste jag vet. En kille med luvan uppe går förbi och jag ropar MARKUS! Killen stannar och är självaste Markus Krunegård. Jag flyger upp från plaststolen jag sitter på och kramar om hans hals och hastar ur mig att jag älskar honom, han tackar och ställer upp på en bild. Jag får en till kram och han önskar mig en fortsatt trevlig kväll.

Sen säger jag hej då och han går iväg. Markus Krunegård har tagit några steg i mitt liv, han har varit i mitt liv för ett ögonblick och detta är den bästa kvällen i hela mitt liv.

Tack Markus Krunegård, för att du tar dig tid och för att du är den du är. 

Gula löv. Röda löv. Bruna löv. 

Halsdukar. Vinterjackor. Vantar. Converse.
 

Kalla vindar. Röda kinder. Frisk luft.
 

Vackra pojkar. Varm chokladmjölk. Filtar.
 

Mysiga filmer. Regniga dagar. Fina vänner.
 

Mörka kvällar. Mysiga kramar. Akustiska gitarrer.
 

Varma tårar. Sömnlösa nätter. Kyliga mornar.
 

Lätta pussar. Kalla händer. Stickade tröjor.
 

Grå värld. Vit frost. För stora mössor.
 

Regn i luften. Lukt av kyla.