Jag har aldrig varit lyckligare än när de presenterade Markus Krunegård som hemlig gäst på Tyrolen.

Det var kallt och jag frös lite om händerna, jag väntade på att det skulle bli Billie the vision and the dancers tur att spela, så stod jag framför en scen och tittade lite på folket runt omkring mig. Inte så många ändå, undra vart alla är. Jaha, de ska presentera en hemlig gäst nu? Haha, det kommer vara någon jag aldig hört talas om och vi alla i publiken kommer sakta sluta lyssna och komma på oss själva att tänka på annat. Någon från forna the Ark är på scenen och babblar, jag tittar på honom och riktar min uppmärksamhet helt till honom när han ska presentera vem det nu är som ska komma upp på scen här näst. (Mest för att bekräfta för mig själv att jag haft rätt) Men hela min värld krossas och jag går i sönder när han säger "Markus Krunegård - välkommen ut!", jag lyckas ta mig längst fram och mina kinder är redan genomvåta av salta tårar som ljudlöst forsar från mina ögon oavbrutet. Jag blir så chockad av denna plötsliga lycka och livsglädje att jag skakar och andas osammanhängande.

Hela jag blir skev, Markus plockar upp bitarna av mig själv som ligger överallt och sätter allt varsamt på plats igen, och allt som betyder något är just detta ögonblick, och det får aldrig ta slut. Markus kastar ut ett plektrum och jag fångar det, JAG FÅNGAR DET, jag som inte ens kan fånga en boll på gympalektionerna. jag kommer på mig själv med att krampaktigt hålla i plektrumet så hårt att min knoge gör ont (det hade varit så typiskt mig om jag tappade det nu). Markus sjunger fel och blir lite generad, tappar orden och spelar fel. Allt är så perfekt och jag har aldrig älskat livet och slumpen så mycket som nu. Mitt i min hysteri och panik inser jag att det står medelålders kvinnor och tittar och ler åt mig, äsch de förstår ingenting av detta; MARKUS fucking KRUNEGÅRD kom hit, hit där jag nästan bor. En helt ny låt spelas och jag står stum och förlamad och bara tar det till mig.

Markus spelar sista låten som är Stjärnfall. Min låt. Det jag innan trodde var livet tynar bort och ersätts av detta och jag vet varför jag lever. Jag lever för detta, det är detta som jag finns till för, min mening med livet finns i texten i Markus sista låt för ikväll.

Han tackar för sig och går av scenen. Jag kan inte samla mig utan brister ut i tokgråt i vetskapen om vad jag nyss varit med om. Jag tänker att bättre än så här kommer inte livet bli för mig.

Efter ett tag sitter jag och mitt sällskap för kvällen (som ironiskt nog också heter Markus) inne i baren som jag lyckats ta mig in i. Jag dricker en cider för femtio kronor och kan fortfarande inte förstå att jag har fått se den finaste jag vet. En kille med luvan uppe går förbi och jag ropar MARKUS! Killen stannar och är självaste Markus Krunegård. Jag flyger upp från plaststolen jag sitter på och kramar om hans hals och hastar ur mig att jag älskar honom, han tackar och ställer upp på en bild. Jag får en till kram och han önskar mig en fortsatt trevlig kväll.

Sen säger jag hej då och han går iväg. Markus Krunegård har tagit några steg i mitt liv, han har varit i mitt liv för ett ögonblick och detta är den bästa kvällen i hela mitt liv.

Tack Markus Krunegård, för att du tar dig tid och för att du är den du är. 

Något som jag aldrig upplevt tidigare, hm… Föreställ dig en kväll i Alanya, Turkiet. Föreställ dig att det är 28 grader Celsius, luften är svår att andas in eftersom luftfuktigheten är så hög.

Du står och väntar på bussen som ska ta dig till centrum, lite pirrigt är det erkänner du för dig själv. Trafikvett finns överhuvudtaget inte, utan kör mot rött och bromsa inte in för människorna som rusar över gatorna i sin rädsla för att bli påkörda. Den lilla grådaskiga bussen kommer körandes och bromsar hastigt in framför dig och ut hoppar det en ung kille som ska få in alla turisters barnvagnar samtidigt som han ska forsla in människorna i den trånga bussen.
Sittplats är det inte tal om här inte, utan du får stå ihop tryckt mellan två främlingar och åker som en trasdocka fram och tillbaka i chaufförens hastiga inbromsningar och väjningar för att krocka.

Det luktar svett och svagt av någon urtvättad parfym, det är trångt och klibbigt. När vi äntligen ska av så betalar vi vår resa och nästan kastar oss ur bussen för lite frisk luft och för att komma ifrån trängseln.

En ny värld öppnas framför mina ögon med så mycket glatt folk, så många torgstånd, affärer, djur på gatorna och mysiga uteserveringar. En främmande stadslukt står mot mig med en blandning av matos.

De ivriga turkarna sliter och drar i en för att få mig att köpa med mig hem någon souvenir till ett billigt pris. Pappa prutar och priset blir nästan gratis.

Var ska man äta? Tittar på menyn och godkänner restaurangen, här är dem artiga och trevliga, kanske för att du betalar deras levnadsbröd eller kanske för att de bara är väldigt glada. De drar ut stolen till mig och jag tackar på engelska. Det känns bra på ett sätt att min engelska är bättre än de flesta man pratar med här samtidigt som det är svårt att göra sig förstådd om de inte kan lika många ord som jag. Väntan på maten är ganska lång och jag väntar med mitt coca-cola glas och genom att titta på omgivningen och restauranggästerna som matar katterna som stryker sig längs deras ben i sin förhoppning om att tigga till sig en matbit. Den långa väntan gör sig påmind genom att min mage kurrar till och då kommer äntligen vår servitris med maten. Maten smakar jättegott och servitören kommer och frågar om det smakar bra ett par gånger, undra om det är för att han måste eller för att han vill att maten ska smaka så bra som möjligt…

När jag är mätt och reser mig upp och känner tröttheten i hela kroppen, det känns som om jag har varit här hela dagen även fast det bara har gått några timmar sedan jag steg av bussen. Vi börjar orientera oss tillbaka till busshållsplatsen och lyckas hitta tillbaka utan några missöden, när väl bussen kommer så är vi bland de första in och får sittplats, vi omges av norskar och danskar men jag orkar inte bry mig så mycket utan sluter ögonen och det har aldrig varit så skönt att sätta sig i en buss tidigare.

[Detta är en skoluppgift och detta var sättet att lämna in den på. Detta är min krönika om en liten del av in resa till Turkiet.]