Något som jag aldrig upplevt tidigare, hm… Föreställ dig en kväll i Alanya, Turkiet. Föreställ dig att det är 28 grader Celsius, luften är svår att andas in eftersom luftfuktigheten är så hög.

Du står och väntar på bussen som ska ta dig till centrum, lite pirrigt är det erkänner du för dig själv. Trafikvett finns överhuvudtaget inte, utan kör mot rött och bromsa inte in för människorna som rusar över gatorna i sin rädsla för att bli påkörda. Den lilla grådaskiga bussen kommer körandes och bromsar hastigt in framför dig och ut hoppar det en ung kille som ska få in alla turisters barnvagnar samtidigt som han ska forsla in människorna i den trånga bussen.
Sittplats är det inte tal om här inte, utan du får stå ihop tryckt mellan två främlingar och åker som en trasdocka fram och tillbaka i chaufförens hastiga inbromsningar och väjningar för att krocka.

Det luktar svett och svagt av någon urtvättad parfym, det är trångt och klibbigt. När vi äntligen ska av så betalar vi vår resa och nästan kastar oss ur bussen för lite frisk luft och för att komma ifrån trängseln.

En ny värld öppnas framför mina ögon med så mycket glatt folk, så många torgstånd, affärer, djur på gatorna och mysiga uteserveringar. En främmande stadslukt står mot mig med en blandning av matos.

De ivriga turkarna sliter och drar i en för att få mig att köpa med mig hem någon souvenir till ett billigt pris. Pappa prutar och priset blir nästan gratis.

Var ska man äta? Tittar på menyn och godkänner restaurangen, här är dem artiga och trevliga, kanske för att du betalar deras levnadsbröd eller kanske för att de bara är väldigt glada. De drar ut stolen till mig och jag tackar på engelska. Det känns bra på ett sätt att min engelska är bättre än de flesta man pratar med här samtidigt som det är svårt att göra sig förstådd om de inte kan lika många ord som jag. Väntan på maten är ganska lång och jag väntar med mitt coca-cola glas och genom att titta på omgivningen och restauranggästerna som matar katterna som stryker sig längs deras ben i sin förhoppning om att tigga till sig en matbit. Den långa väntan gör sig påmind genom att min mage kurrar till och då kommer äntligen vår servitris med maten. Maten smakar jättegott och servitören kommer och frågar om det smakar bra ett par gånger, undra om det är för att han måste eller för att han vill att maten ska smaka så bra som möjligt…

När jag är mätt och reser mig upp och känner tröttheten i hela kroppen, det känns som om jag har varit här hela dagen även fast det bara har gått några timmar sedan jag steg av bussen. Vi börjar orientera oss tillbaka till busshållsplatsen och lyckas hitta tillbaka utan några missöden, när väl bussen kommer så är vi bland de första in och får sittplats, vi omges av norskar och danskar men jag orkar inte bry mig så mycket utan sluter ögonen och det har aldrig varit så skönt att sätta sig i en buss tidigare.

[Detta är en skoluppgift och detta var sättet att lämna in den på. Detta är min krönika om en liten del av in resa till Turkiet.]